Lanseringsfest

I torsdags hade vi fetaste lanseringsfesten för tidningen, som ni mina vänner varit med och sponsrat. Det var en himla fin dag, och ett väldigt bra avslut på vår tid på ön. Förberedelserna höll på i dagarna tre. Skolkören övade, en scen skulle byggas, skolgården städas, tält byggas upp och alla elever och lärare bidrog med vad de kunde.

På torsdagen var då själva lanseringsfesten, och det var verkligen fest hela dagen. Till lunch fick alla barnen kött och ris, och glädjen i deras ögon gick inte att ta fel på när de åt med glupande aptit.

Efter lunchen var det fullt ös uppe på scenen i åtminstone tre timmar, och vi satt nere i publiken och svettades och log.

Skolkören sjöng.

Det hölls tal, även av mig och Rebecca.

De dansade.

Vi fick fina presenter, och alla var så tacksamma för att vi gjort tidningen.

Och sedan dansade även jag och Rebecca en sväng.

Men dagen efter, i fredags, var det nästan ännu roligare. Då fick vi äntligen göra det vi längtat efter och planerat så länge: ge ett exemplar av tidningen till varenda elev. Vi delade ut tidningen till en klass i taget, och snart var hela skolgården full med elever som bläddrade i tidningen, visade varandra bilder, blev lyckliga för att de hittade en artikel de skrivit och många kom fram och visade oss: ”Teacher! This is you on the photo!”

När vi lämnade ön på eftermiddagen såg vi människor sitta i grupper runt om på ön, och tillsammans läsa tidningen som vi varit med och gjort. Så häftig känsla.

En än gång, tack alla ni som varit med och sponsrat detta, utan er hade detta inte kunnat bli av. Hoppas att ni kan få känna glädjen och tacksamheten genom dessa foton, för den finns verkligen där. Weevale nnyo!

I förra veckan gjorde vi detta, nu sitter jag vid mitt köksbord i Mariestad. Det känns konstigt, men jag är glad ändå. Tiden i Afrika var så fantastisk, så det är mer med glädje över allt roligt som hänt än med sorg över att det är över som jag ser tillbaka på min resa. Får ni någonsin en chans att åka dit, gör det. Lätt värt det alla gånger.

Tack

TACK TACK TACK mina fina vänner för alla pengar ni har gett för stötta vårt projekt med skoltidningen och lanseringen. Jag blir så stolt att jag känner så många fina människor som har valt att ge av sina pengar. Tusen tack!

Pengarna vi har fått in har gjort att vi haft råd att trycka upp tusen (!) exemplar av tidningen, samt kunna bidra lite till alla omkostnader för lanseringsdagen. Det bästa är att nu kommer varenda elev verkligen få en varsin tidning, och skolan har även massor av exemplar att sälja och på så sätt få in ännu mer pengar än de ni bidrog med från första början.

Såhär glada är vi över alla pengar som kommit in på kontot:

Och såhär taggade är vi på lanseringsfesten som kommer gå av stapeln nästa torsdag:

Än en gång, TACK! Och jag lovar, det kommer komma en update från lanseringsfesten också. Även fast då nog inte lär bära lika vackra kläder som på bilderna ovan.

Torn

Jag gillar att bygga torn. Det är kul. Särskilt roligt är det när man kan bygga högt, och ännu roligare när det sedan rasar. Som det här tornet till exempel. Det är kul.

Men sedan finns det ju andra torn man måste bygga ibland. Som det här till exempel. Varenda gång jag vill komma åt bra internet måste jag bygga ett torn som detta. Inte lika kul om det rasar. Sjukt jobbigt att skriva med, nu var jag tvungen att ställa mig upp för att orka fortsätta skriva på grund av mjölksyra i armarna.

Så såhär sitter jag alltså nu, med armarna högt uppe i vädret och tycker lite synd om mig själv för allt besvär jag måste gå igenom för att få lite internettid. Oh vad det är synd om mig.

Eller så kan vi se det såhär! Det är ju faktiskt skitbra armträning när man ändå är lat nog att bara sitta framför datorn. Det låter mycket bättre. Och dessutom tycker jag ju faktiskt att det är himla roligt att bygga torn. Så ja. Asbra grej med datortorn.

Tillbaka

Efter mer än tre veckor är vi nu tillbaka på Bussi, och vårt internet fungerar fortfarande, trodde det skulle ta slut för länge sedan. Vi har hunnit med fantastiskt mycket under dessa veckor, det känns som en evighet sedan vi lämnade ön.

Vi har bland annat:

• Varit i Rwanda
• Hälsat på ett projekt i Mbarara
• Jag har mjölkat en ko
• Bakat fem-minuters kola (lycka!)
• Gått på en introduction (Ugandisk förlovningsfest)
• Legat vid en pool
• Åkt upp till norra Uganda
• Varit på Erikshjälpens huvudkontor (där jag fick en hälsning från Fredrik Olsson, se där ja!)
• Legat många fler timmar vid en pool
• Varit på ett tryckeri
• Köpt tyger och besökt en skräddare
• Sprungit runt och shoppat second hand 
• Hälsat på hemma hos vår handledare

Och mycket mycket mer. Varenda liten sak har sin egen historia, vill ni veta mer får ni fråga när vi ses. För nu är jag snart hemma. Om exakt två veckor sitter jag hemma på min balkong just nu och frossar i jordgubbar. Fyra månader känns alldeles lagom länge att vara borta, jag ser fram emot att komma hem, men vill ändå inte åka härifrån. Men det är väl kanske så det borde kännas.

Så här såg jag ut min allra första dag i Uganda

Och så här ser jag ut idag. Färgen har ändrats i alla fall, även 
fast min finne i pannan får mig att se ut som en indier.

Norr

Som jag nämnt tidigare har skolan lov nu, så förra veckan spenderas uppe i norra Uganda där vi besökte IAS - International Aid Services. En fruktansvärt intensiv vecka med inte alltför mycket sömn, ordentliga vägar eller regelbundet matintag, men det var väldigt intressant och jag bär med mig mycket bara från de få dagar vi var där.

I måndags satte vi oss på en buss vid halv åtta och trodde att vi skulle lämna Kampala klockan åtta. Att man aldrig lär sig. Strax före nio rullade vi iväg i sakta mak för att undvika att köra på diverse fotgängare, bussar, bilar och allt annat som trängs på vägarna i detta land. Strax efter fem var vi framme, och det faktum att jag ändå kände att det var en rätt kort bussresa säger nog en del om hur mycket jag anpassat mig till kollektivtrafiken här.

Vi var i ett område som heter Pader, ett område där Kony varit alltför aktiv. Det ser väldigt annorlunda ut där uppe, man ser nästan bara hyddor överallt och även naturen är annorlunda. Vi hade förmånen att under våra tre dagar där bli väl omhändertagna av en man som tog oss runt och besökte olika borrborrningsprojekt de håller på med, tillsammans med en annan man som sprang runt och sökte efter vatten i timtal. Riktigt intressant, och kul att få möta dessa människor i byarna på nära håll, med behovet av hjälp så påtagligt.

I en by vi besökte var vattenhålet under all kritik. Alla byar vi besökte hade antingen långt till närmaste pump eller väldigt dåligt vatten att tillgå, men det här var något extremt. Vattnet var brunt, de delade vattenhål med djur, drack det utan att koka och den smala och snåriga vägen dit var ungefär två kilometer lång. Glädjen över en brunn med bra vatten, och dessutom nära, kanske ni kan tänka er.

 
Vi åkte hem tidigt i fredags morse, och när jag säger tidigt menar jag det verkligen. Vi trodde att vi skulle åka vid fem, men halv fem får jag ett samtal om att bussen är här, nu. Det var bara att slänga på sig lite kläder, packa ihop det sista, och skynda sig ut till bilen som skulle ta oss till bussen. Väl på bussen fick vi vänta i fyrtio minuter på fler passagare, och titt som tätt bestämde sig busschauffören för att tuta med något som kan vara den ljudligaste och mest irriterande tuta jag någonsin hört, för att väcka den eventuella medpassagerare som eventuellt fortfarande låg och sov.

Tio över fem åkte vi äntligen iväg. Jag var trött, satt lite obekvämt och hade precis blåst upp min nackkudde och förberedde mig för lite efterlängtad sömn. Ljuset släcktes i bussen, jag stängde mina ögon, för att fem sekunder senare inse att det nog inte kommer bli så mycket till sömn. Ur bussens högtalare strömmar hög, afrikansk musik, nästintill omöjlig att sova till. Texten gick "I love Africa".

Jo men visst.

Färdig

Idag blev jag äntligen färdig med denna korg. Efter många timmar, lite blod, mycket svett och inga tårar. Rose, en kvinna som jobbar i köket, har visat oss oändligt med tålamod och suttit med oss några timmar nästan varje eftermiddag i några veckor nu för att vi skulle få lära oss att göra riktiga afrikanska korgar. Jag är så nöjd, och väldigt väldigt tacksam, över att jag verkligen har fått göra den här korgen. Den är inte perfekt, men jag älskar den ändå.

Men det är inte bara korgen jag är färdig med. Allt material till tidningen är färdigt, terminen är färdig och vi kommer de närmaste veckorna åka runt och hälsa på lite olika projekt Erikshjälpen är med och stöttar runt om i Uganda. Även fast jag trivs väldigt bra på ön och med alla dessa människor ska det faktiskt bli skönt att lämna den en stund och få en chans att landa lite innan datumet för hemresan kommit alltför nära.

Känner jag mig färdig med Uganda? Jag vet inte. Kanske på ett sätt, men varje dag bjuder på sina egna små guldkorn som det kommer bli väldigt tråkigt att vara utan. Men guldkorn finns ju faktiskt var man än är, ibland gäller det bara att leta lite. Jag är inte redo att åka hem än, men när jag väl sitter på flyget tror jag faktiskt att jag kommer att vara det.

Så mina vänner. Det kan vara lite svårt att få tag på mig framöver. Bli inte arga om jag inte hör av mig så ofta, utan ladda istället för världens största kram när jag kommer tillbaka. För det vill jag nämligen ha, av var och en av er. Och om ni känner för att stötta projektet som jag nämnde i inlägget nedan, hör gärna av er så kan ni få kontonummer och mer information om det skulle vara så. Det skulle verkligen uppskattas.

Puss, ni är bra!

Gåva

Jag och Rebecca håller som bäst på att hjälpa skolan göra en skoltidning, vilken kommer vara färdig för tryck nu i dagarna. Vi har lite pengar för att kunna trycka några exemplar till eleverna, men personalen har en dröm större en så. De skulle vilja trycka upp ännu fler exemplar så att eleverna kan få ett varsitt, men så de ändå har tidningar kvar att sälja för att få in lite pengar till skolan. De vill ha en stor fest för att lansera tidningen, bjuda in lite gäster och bjuda alla elever på god mat och dryck.

Vi är taggade, lärarna är taggade, eleverna vet ingenting, och vi saknar pengar. Om du känner att du gärna skulle vilja sponsra detta med någon krona eller två får du jättegärna höra av dig så kan du få mitt kontonummer. Detta är inget världsomvälvande som radikalt kommer att förändra någons liv. Det är inget som kommer stoppa barnadödligheten, och det är inget husbygge i Rumänien. Men för skolan kan det betyda oändligt mycket att kunna få in lite mer pengar genom att sälja skoltidningen, och för många av eleverna kan detta bli första gången de får äta något annorlunda eller dricka en läsk.

Som sagt. Känner du att detta är något du vill ta del av eller bara vill veta lite mer, hör av dig i en kommentar, via mejl eller Facebook. Ingen summa är för liten, särskilt inte som hundra svenska kronor genast blir 40 000 här. Hur bra som helst.

Och som bonus till detta kanske lite tråkiga inlägg kan ni få en liten skakig film som jag klippte ihop lite snabbt för några veckor sedan. Jag kommer sakna dessa ungar alltså.

Mattant

I veckan lekte jag och Rebecca mattanter för en dag. Det var kul, men ett förvånansvärt tungt arbete.

Vi började med att hälla upp trettio kilo majsmjöl i en galet stor kastrull med kokande vatten. Sedan började det tunga arbetet med att vända runt detta med hjälp av en mingling stick. Det såg ungefär ut som en stor åra, varav en var lika lång som mig. Vi vände och vände och jag orkade inte alls länge, så den riktiga kökspersonalen fick snart ta över. Men efter detta var poshon klar, vars konsistens och smak jag knappt ens kan försöka förklara. Det är inte äckligt i alla fall, även om det inte är särskilt gott heller.

När vi var färdiga gick vi tillbaks och var med på några lektioner tills det var dags att servera maten till de yngsta barnen. Deras förvåning när vi inte bara serverade maten utan faktiskt även hade hjälpt till att göra den var fantastiskt rolig att se.

Jag serverade posho och fick ont i ryggen på grund av den oergonomiska position jag satt i, och det var svårare än vad man kan tro att ge barnen lagom mycket. Kan bero på att ordet lagom bara finns i Sverige, jag vet inte.

Sedan serverade jag bönor. Det var lite lättare att genomföra, jag tror i alla fall att barnen fick så mycket de skulle. Ingen sa något i alla fall, så jag tar det som ett bra tecken.

Allt är vedeldat, de lagar samma skollunch varje dag, och lärarna äter det även till kvällsmat. Varje dag. När jag skriver det låter det så exotiskt, det är konstigt att detta är min vardag och faktiskt inte konstigt alls. Men ni Högelidare, ni har inget att klaga på vad det gäller skolmaten. Faktiskt.

Kompisar

Dagarna går så fort så fort. Om mindre än två veckor har skolan lov i tre veckor, och efter det kommer vi endast tillbaka för ett två veckors långt farväl innan vi lämnar Entebbe med flyg som färdmedel. Vart tog dagarna vägen?

Idag har jag bränt mig på näsan för första gången på jag vet inte hur länge. Det beror inte enbart på avsaknaden av solskydd utan mer på att idag har varit första dagen på flera veckor då solen tittat fram hela dagen och vi inte har sett en enda droppe regn. Regnperioden är numera i full gång. Skönt då man slipper svettas konstant, men tråkigt då jag jobbar stenhårt på att försöka bli av med min sandalbränna innan jag lämnar landet. Vi får se hur det går med det.

Barnen är numera mina kompisar och jag får så många leenden och kramar varje dag att jag blir alldeles varm. Idag satte de sig även ner och gjorde två kompisar till mig som jag kan ta med hem till Sverige. Allra helst vill de att jag ska ge dem alla en varsin flygbiljett så de kan följa med mig och med egna ögon få se det legendariska Sverige. Men eftersom att det inte går får det bli dessa dockor som följer med mig hem istället.

Den största dockan var jag med när de gjorde. Det tog sin lilla stund. Vi satt i gräset under ett träd, alla ville ha min och Rebeccas uppmärksamhet på en och samma gång och de gjorde halsband och armband till mig och kallade mig för Queen. När vi var färdiga och jag gått tillbaks till mitt rum hör jag någon ropa utanför mitt fönster. ”Teacher Sofia! Teacher Sofia! This is her sister!” De gav mig namn till mina båda Babys också, men det har jag med mitt minne redan lyckats glömma bort. Men i vilket fall. Underbara ungar.

Utflykt

Idag åkte vi ut med pastor Deo, vår handledare Joy och Mauriz som jobbar i köket på en utflykt runt ön. Vi delade upp oss på två motorcyklar, männen körde, och så gav vi oss iväg.

Vi åkte fort, barnen skrek Mzungo, Deo berättade om vad vi såg, vi stannade och hälsade på några familjer, och sedan var vi framme vid en av hamnarna på ön. Mellan ön och fastlandet är det som en matta av papyrusväxter, riktigt imponerade att se en bit ovanifrån.

Därefter kom vi fram till ett litet litet djungelberg. Fantastiskt att titta på, fantastisk utsikt, men oj vad vi alla skrattade när vi klättrade upp. Det var halt till en början för att vi plöjde oss fram genom massa växter och därefter var det så brant och sandigt att det knappt gick att ta sig upp. Jag tror vi alla skrattade åt svårigheten i uppgiften vi tagit oss för. Men det gick och det var fint, även om jag var tvungen att ta av mig skorna för att kunna ta mig ner igen.

Utsikt från djungelberget.

Därefter fortsatte turen runt ön. Vi åkte på små små vägar och det är så galet vackert här att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Slutligen kom vi fram till botten av dessa klippor, som ligger på motsatt sida ön från djungelberget, efter att ha åkt på en nästintill obefintlig väg. De är skickliga motorcykelförare här alltså, jag hade inte ens kommit på tanken att köra på den vägen.

Utsikten gav mersmak och vi ville se Victoriasjön och Entebbe från toppen av klipporna också. Så vi åkte tillbaka på den smala, branta och buskiga stigen, åkte in på fel stig, vände, för att sedan komma fram till ett hus där en kvinna var vänlig och visade oss vägen upp till toppen. Mina byxor har numera gräsfläckar efter den branta klättringen, men jag tappade i alla fall inte skorna den här gången.

Bilderna ger ingen som helst rättvisa till hur vackert det är här. Och de säger verkligen inget om hur underbara människorna är. Ni får ta och komma hit någon gång helt enkelt.

Än en gång är alla foton tagna av Rebecca. Jag är dålig på det här med att ta kort alltså.

Flugor

På Bussi finns det många djur. Var dag springer det runt getter, höns, kor och grisar på skolområdet. På nätterna krafsar och piper massa djur uppe i taket, och vissa nätter viner fladdermössen runt huvudet på en när man ska ut och gå på toa.

Men vissa kvällar är ön invaderad av flugor. Som denna kväll. Vi hörde ett dån, kollade ut, och såg en flock flugor, som mer liknande en snöstorm, omringa ytterlampan. När vi som bäst höll på att göra oss kvällsmat lyckades de ta sig in och omringade lampan i köket istället. Vi flydde därför in till Rebeccas rum för att få äta vår mat utan alltför många kryp drunknandes i vårat te.

Om ni inte tycker att det här ser ut att vara
mycket flugor kan jag ju säga att det här kanske
är en tiondel av de flugor som befinner sig i vårt
kök i detta nu. Plus några som kryper på mig.

Picknick på Rebeccas säng. Rätt mysigt ändå.

Och sedan åt jag ett ägg med spännande gula.

Såhär har min söndagskväll sett ut. Nu ska jag snart springa iväg i mörkret, i regn och blåst och flugsvärmar, för att uppsöka hålet i marken än en gång innan jag går och lägger mig. Vad sysslar ni med hemma i Sverige? Är det snö och mörkt och kallt, eller börjar man kunna ana våren komma smygande? Tell me!

Safari

För ett tag sedan satte sig ett gäng muzungos i en minibuss klockan halv åtta för att bege sig från Kampala till Murchinson Falls för att se lite häftig natur och vilda afrikanska djur. Bilfärden var lång men vägen var fantastiskt bra, och efter en resa på sex, sju timmar var vi äntligen framme vid Murchinson Falls. Vi gick en guidad tur runt fallen, som var riktigt imponerande, och återvände sedan till bilen blöta ända in på skinnet. Vi klarade oss inte undan regnet.

Murchinson Falls

Trots spöregn är det ett måste att ta kort. Faktiskt.

Efter denna blöta vandring kom vi efter ännu en lång biltur fram till stället där vi skulle sova. Restaurang, rinnande vatten och en mjuk säng. Lyx!

Dagen därpå steg vi upp i ottan för att åka iväg i några timmar och se lite djur i nationalparken. När guiden blir exalterad över djuren man ser, då vet man att man borde vara nöjd.

När vi såg åtta hyenor på en och samma gång nästan hoppade guiden av lycka
och föraren tog upp sin mobil för att ta massa kort. Jag satt mest och tänkte på
hur elaka de är i Lejonkungen.

Butcher Man.

En apa och ett av de tusen klassiska savannträd som man hoppar på i
Lejonkungentvspelen.

På eftermiddagen åkte vi en båttur på Nilen (coolt, jag vet) och såg mängder av flodhästar, fåglar, ett gäng elefanter, några krokodiler och än en gång Murchinson Falls, fast från en annan vinkel. Flodhästarna begav sig tydligen ofta av på nattliga promenader upp dit vi bodde, men vi lyckades inte se någon tyvärr.

En stor krokodil.

Våra resekamrater fick oss till att posa "The Swedish Style"

Efter en god natts sömn som även innefattade lite sovmorgon begav vi oss av för att än en gång åka igenom nationalparken på vår väg tillbaka till Kampala. Men på grund av en lastbil fylld med grus som fastnade mellan färjan och fastlandet var vi tvungna att vänta en timma extra på att kunna ta oss över. This is Africa. Jag var inte förvånad.

Många förslag, och många misslyckade förslag. Det som slutligen fungerade var
en fet lastbil som bogserade upp den som fastnat.

Tre elefanter vi såg på vår väg tillbaka.

Två av cirka 30 giraffer som stod på samma ställe.

Ett sista stopp vid ännu ett vattenfall.

Det var fina dagar. Afrika är häftigt.

Foton tagna av Rebecca, så all cred för vackra bilder går oavkortat till henne.

Födelsedag

Jag har haft en helt fantastisk födelsedag med ordentligt firande här på ön. Varm choklad och pannkakor till frukost, trädplantering, kalas och massa fina gratulationer på facebook. Ni är fantastiska mina vänner!

För att plantera ett träd måste man först gräva ett hål
med en läskig hacka. 

Och sedan plantera trädplantan. Vi sa att vi kommer 

tillbaka om tio år och ser hur stort det hunnit bli.

På kvällen bjöd vi på färgglatt svenskt fika, och jag 

blev sannerligen ordentligt firad av alla lärare.

 Vi fikade, en lärare matade mig med kladdkaka, en bar

mig och några berättade sina roligaste historier för mig.

De tvingade mig att springa ett varv runt skolan, och slängde

massa vatten på mig under min springtur.

De sjöng för mig.

De dansade för mig.

 Och kvällen avslutades med fina tal

där de återigen välkomnade mig till ön

och sa hur mycket de tyckte om mig, och 

sedan bad vi tillsammans.

Fantastiskt fin dag.