Norr

Som jag nämnt tidigare har skolan lov nu, så förra veckan spenderas uppe i norra Uganda där vi besökte IAS - International Aid Services. En fruktansvärt intensiv vecka med inte alltför mycket sömn, ordentliga vägar eller regelbundet matintag, men det var väldigt intressant och jag bär med mig mycket bara från de få dagar vi var där.

I måndags satte vi oss på en buss vid halv åtta och trodde att vi skulle lämna Kampala klockan åtta. Att man aldrig lär sig. Strax före nio rullade vi iväg i sakta mak för att undvika att köra på diverse fotgängare, bussar, bilar och allt annat som trängs på vägarna i detta land. Strax efter fem var vi framme, och det faktum att jag ändå kände att det var en rätt kort bussresa säger nog en del om hur mycket jag anpassat mig till kollektivtrafiken här.

Vi var i ett område som heter Pader, ett område där Kony varit alltför aktiv. Det ser väldigt annorlunda ut där uppe, man ser nästan bara hyddor överallt och även naturen är annorlunda. Vi hade förmånen att under våra tre dagar där bli väl omhändertagna av en man som tog oss runt och besökte olika borrborrningsprojekt de håller på med, tillsammans med en annan man som sprang runt och sökte efter vatten i timtal. Riktigt intressant, och kul att få möta dessa människor i byarna på nära håll, med behovet av hjälp så påtagligt.

I en by vi besökte var vattenhålet under all kritik. Alla byar vi besökte hade antingen långt till närmaste pump eller väldigt dåligt vatten att tillgå, men det här var något extremt. Vattnet var brunt, de delade vattenhål med djur, drack det utan att koka och den smala och snåriga vägen dit var ungefär två kilometer lång. Glädjen över en brunn med bra vatten, och dessutom nära, kanske ni kan tänka er.

 
Vi åkte hem tidigt i fredags morse, och när jag säger tidigt menar jag det verkligen. Vi trodde att vi skulle åka vid fem, men halv fem får jag ett samtal om att bussen är här, nu. Det var bara att slänga på sig lite kläder, packa ihop det sista, och skynda sig ut till bilen som skulle ta oss till bussen. Väl på bussen fick vi vänta i fyrtio minuter på fler passagare, och titt som tätt bestämde sig busschauffören för att tuta med något som kan vara den ljudligaste och mest irriterande tuta jag någonsin hört, för att väcka den eventuella medpassagerare som eventuellt fortfarande låg och sov.

Tio över fem åkte vi äntligen iväg. Jag var trött, satt lite obekvämt och hade precis blåst upp min nackkudde och förberedde mig för lite efterlängtad sömn. Ljuset släcktes i bussen, jag stängde mina ögon, för att fem sekunder senare inse att det nog inte kommer bli så mycket till sömn. Ur bussens högtalare strömmar hög, afrikansk musik, nästintill omöjlig att sova till. Texten gick "I love Africa".

Jo men visst.