Lanseringsfest

I torsdags hade vi fetaste lanseringsfesten för tidningen, som ni mina vänner varit med och sponsrat. Det var en himla fin dag, och ett väldigt bra avslut på vår tid på ön. Förberedelserna höll på i dagarna tre. Skolkören övade, en scen skulle byggas, skolgården städas, tält byggas upp och alla elever och lärare bidrog med vad de kunde.

På torsdagen var då själva lanseringsfesten, och det var verkligen fest hela dagen. Till lunch fick alla barnen kött och ris, och glädjen i deras ögon gick inte att ta fel på när de åt med glupande aptit.

Efter lunchen var det fullt ös uppe på scenen i åtminstone tre timmar, och vi satt nere i publiken och svettades och log.

Skolkören sjöng.

Det hölls tal, även av mig och Rebecca.

De dansade.

Vi fick fina presenter, och alla var så tacksamma för att vi gjort tidningen.

Och sedan dansade även jag och Rebecca en sväng.

Men dagen efter, i fredags, var det nästan ännu roligare. Då fick vi äntligen göra det vi längtat efter och planerat så länge: ge ett exemplar av tidningen till varenda elev. Vi delade ut tidningen till en klass i taget, och snart var hela skolgården full med elever som bläddrade i tidningen, visade varandra bilder, blev lyckliga för att de hittade en artikel de skrivit och många kom fram och visade oss: ”Teacher! This is you on the photo!”

När vi lämnade ön på eftermiddagen såg vi människor sitta i grupper runt om på ön, och tillsammans läsa tidningen som vi varit med och gjort. Så häftig känsla.

En än gång, tack alla ni som varit med och sponsrat detta, utan er hade detta inte kunnat bli av. Hoppas att ni kan få känna glädjen och tacksamheten genom dessa foton, för den finns verkligen där. Weevale nnyo!

I förra veckan gjorde vi detta, nu sitter jag vid mitt köksbord i Mariestad. Det känns konstigt, men jag är glad ändå. Tiden i Afrika var så fantastisk, så det är mer med glädje över allt roligt som hänt än med sorg över att det är över som jag ser tillbaka på min resa. Får ni någonsin en chans att åka dit, gör det. Lätt värt det alla gånger.

Tack

TACK TACK TACK mina fina vänner för alla pengar ni har gett för stötta vårt projekt med skoltidningen och lanseringen. Jag blir så stolt att jag känner så många fina människor som har valt att ge av sina pengar. Tusen tack!

Pengarna vi har fått in har gjort att vi haft råd att trycka upp tusen (!) exemplar av tidningen, samt kunna bidra lite till alla omkostnader för lanseringsdagen. Det bästa är att nu kommer varenda elev verkligen få en varsin tidning, och skolan har även massor av exemplar att sälja och på så sätt få in ännu mer pengar än de ni bidrog med från första början.

Såhär glada är vi över alla pengar som kommit in på kontot:

Och såhär taggade är vi på lanseringsfesten som kommer gå av stapeln nästa torsdag:

Än en gång, TACK! Och jag lovar, det kommer komma en update från lanseringsfesten också. Även fast då nog inte lär bära lika vackra kläder som på bilderna ovan.

Torn

Jag gillar att bygga torn. Det är kul. Särskilt roligt är det när man kan bygga högt, och ännu roligare när det sedan rasar. Som det här tornet till exempel. Det är kul.

Men sedan finns det ju andra torn man måste bygga ibland. Som det här till exempel. Varenda gång jag vill komma åt bra internet måste jag bygga ett torn som detta. Inte lika kul om det rasar. Sjukt jobbigt att skriva med, nu var jag tvungen att ställa mig upp för att orka fortsätta skriva på grund av mjölksyra i armarna.

Så såhär sitter jag alltså nu, med armarna högt uppe i vädret och tycker lite synd om mig själv för allt besvär jag måste gå igenom för att få lite internettid. Oh vad det är synd om mig.

Eller så kan vi se det såhär! Det är ju faktiskt skitbra armträning när man ändå är lat nog att bara sitta framför datorn. Det låter mycket bättre. Och dessutom tycker jag ju faktiskt att det är himla roligt att bygga torn. Så ja. Asbra grej med datortorn.

Tillbaka

Efter mer än tre veckor är vi nu tillbaka på Bussi, och vårt internet fungerar fortfarande, trodde det skulle ta slut för länge sedan. Vi har hunnit med fantastiskt mycket under dessa veckor, det känns som en evighet sedan vi lämnade ön.

Vi har bland annat:

• Varit i Rwanda
• Hälsat på ett projekt i Mbarara
• Jag har mjölkat en ko
• Bakat fem-minuters kola (lycka!)
• Gått på en introduction (Ugandisk förlovningsfest)
• Legat vid en pool
• Åkt upp till norra Uganda
• Varit på Erikshjälpens huvudkontor (där jag fick en hälsning från Fredrik Olsson, se där ja!)
• Legat många fler timmar vid en pool
• Varit på ett tryckeri
• Köpt tyger och besökt en skräddare
• Sprungit runt och shoppat second hand 
• Hälsat på hemma hos vår handledare

Och mycket mycket mer. Varenda liten sak har sin egen historia, vill ni veta mer får ni fråga när vi ses. För nu är jag snart hemma. Om exakt två veckor sitter jag hemma på min balkong just nu och frossar i jordgubbar. Fyra månader känns alldeles lagom länge att vara borta, jag ser fram emot att komma hem, men vill ändå inte åka härifrån. Men det är väl kanske så det borde kännas.

Så här såg jag ut min allra första dag i Uganda

Och så här ser jag ut idag. Färgen har ändrats i alla fall, även 
fast min finne i pannan får mig att se ut som en indier.

Norr

Som jag nämnt tidigare har skolan lov nu, så förra veckan spenderas uppe i norra Uganda där vi besökte IAS - International Aid Services. En fruktansvärt intensiv vecka med inte alltför mycket sömn, ordentliga vägar eller regelbundet matintag, men det var väldigt intressant och jag bär med mig mycket bara från de få dagar vi var där.

I måndags satte vi oss på en buss vid halv åtta och trodde att vi skulle lämna Kampala klockan åtta. Att man aldrig lär sig. Strax före nio rullade vi iväg i sakta mak för att undvika att köra på diverse fotgängare, bussar, bilar och allt annat som trängs på vägarna i detta land. Strax efter fem var vi framme, och det faktum att jag ändå kände att det var en rätt kort bussresa säger nog en del om hur mycket jag anpassat mig till kollektivtrafiken här.

Vi var i ett område som heter Pader, ett område där Kony varit alltför aktiv. Det ser väldigt annorlunda ut där uppe, man ser nästan bara hyddor överallt och även naturen är annorlunda. Vi hade förmånen att under våra tre dagar där bli väl omhändertagna av en man som tog oss runt och besökte olika borrborrningsprojekt de håller på med, tillsammans med en annan man som sprang runt och sökte efter vatten i timtal. Riktigt intressant, och kul att få möta dessa människor i byarna på nära håll, med behovet av hjälp så påtagligt.

I en by vi besökte var vattenhålet under all kritik. Alla byar vi besökte hade antingen långt till närmaste pump eller väldigt dåligt vatten att tillgå, men det här var något extremt. Vattnet var brunt, de delade vattenhål med djur, drack det utan att koka och den smala och snåriga vägen dit var ungefär två kilometer lång. Glädjen över en brunn med bra vatten, och dessutom nära, kanske ni kan tänka er.

 
Vi åkte hem tidigt i fredags morse, och när jag säger tidigt menar jag det verkligen. Vi trodde att vi skulle åka vid fem, men halv fem får jag ett samtal om att bussen är här, nu. Det var bara att slänga på sig lite kläder, packa ihop det sista, och skynda sig ut till bilen som skulle ta oss till bussen. Väl på bussen fick vi vänta i fyrtio minuter på fler passagare, och titt som tätt bestämde sig busschauffören för att tuta med något som kan vara den ljudligaste och mest irriterande tuta jag någonsin hört, för att väcka den eventuella medpassagerare som eventuellt fortfarande låg och sov.

Tio över fem åkte vi äntligen iväg. Jag var trött, satt lite obekvämt och hade precis blåst upp min nackkudde och förberedde mig för lite efterlängtad sömn. Ljuset släcktes i bussen, jag stängde mina ögon, för att fem sekunder senare inse att det nog inte kommer bli så mycket till sömn. Ur bussens högtalare strömmar hög, afrikansk musik, nästintill omöjlig att sova till. Texten gick "I love Africa".

Jo men visst.

Färdig

Idag blev jag äntligen färdig med denna korg. Efter många timmar, lite blod, mycket svett och inga tårar. Rose, en kvinna som jobbar i köket, har visat oss oändligt med tålamod och suttit med oss några timmar nästan varje eftermiddag i några veckor nu för att vi skulle få lära oss att göra riktiga afrikanska korgar. Jag är så nöjd, och väldigt väldigt tacksam, över att jag verkligen har fått göra den här korgen. Den är inte perfekt, men jag älskar den ändå.

Men det är inte bara korgen jag är färdig med. Allt material till tidningen är färdigt, terminen är färdig och vi kommer de närmaste veckorna åka runt och hälsa på lite olika projekt Erikshjälpen är med och stöttar runt om i Uganda. Även fast jag trivs väldigt bra på ön och med alla dessa människor ska det faktiskt bli skönt att lämna den en stund och få en chans att landa lite innan datumet för hemresan kommit alltför nära.

Känner jag mig färdig med Uganda? Jag vet inte. Kanske på ett sätt, men varje dag bjuder på sina egna små guldkorn som det kommer bli väldigt tråkigt att vara utan. Men guldkorn finns ju faktiskt var man än är, ibland gäller det bara att leta lite. Jag är inte redo att åka hem än, men när jag väl sitter på flyget tror jag faktiskt att jag kommer att vara det.

Så mina vänner. Det kan vara lite svårt att få tag på mig framöver. Bli inte arga om jag inte hör av mig så ofta, utan ladda istället för världens största kram när jag kommer tillbaka. För det vill jag nämligen ha, av var och en av er. Och om ni känner för att stötta projektet som jag nämnde i inlägget nedan, hör gärna av er så kan ni få kontonummer och mer information om det skulle vara så. Det skulle verkligen uppskattas.

Puss, ni är bra!

Gåva

Jag och Rebecca håller som bäst på att hjälpa skolan göra en skoltidning, vilken kommer vara färdig för tryck nu i dagarna. Vi har lite pengar för att kunna trycka några exemplar till eleverna, men personalen har en dröm större en så. De skulle vilja trycka upp ännu fler exemplar så att eleverna kan få ett varsitt, men så de ändå har tidningar kvar att sälja för att få in lite pengar till skolan. De vill ha en stor fest för att lansera tidningen, bjuda in lite gäster och bjuda alla elever på god mat och dryck.

Vi är taggade, lärarna är taggade, eleverna vet ingenting, och vi saknar pengar. Om du känner att du gärna skulle vilja sponsra detta med någon krona eller två får du jättegärna höra av dig så kan du få mitt kontonummer. Detta är inget världsomvälvande som radikalt kommer att förändra någons liv. Det är inget som kommer stoppa barnadödligheten, och det är inget husbygge i Rumänien. Men för skolan kan det betyda oändligt mycket att kunna få in lite mer pengar genom att sälja skoltidningen, och för många av eleverna kan detta bli första gången de får äta något annorlunda eller dricka en läsk.

Som sagt. Känner du att detta är något du vill ta del av eller bara vill veta lite mer, hör av dig i en kommentar, via mejl eller Facebook. Ingen summa är för liten, särskilt inte som hundra svenska kronor genast blir 40 000 här. Hur bra som helst.

Och som bonus till detta kanske lite tråkiga inlägg kan ni få en liten skakig film som jag klippte ihop lite snabbt för några veckor sedan. Jag kommer sakna dessa ungar alltså.