Tack

TACK TACK TACK mina fina vänner för alla pengar ni har gett för stötta vårt projekt med skoltidningen och lanseringen. Jag blir så stolt att jag känner så många fina människor som har valt att ge av sina pengar. Tusen tack!

Pengarna vi har fått in har gjort att vi haft råd att trycka upp tusen (!) exemplar av tidningen, samt kunna bidra lite till alla omkostnader för lanseringsdagen. Det bästa är att nu kommer varenda elev verkligen få en varsin tidning, och skolan har även massor av exemplar att sälja och på så sätt få in ännu mer pengar än de ni bidrog med från första början.

Såhär glada är vi över alla pengar som kommit in på kontot:

Och såhär taggade är vi på lanseringsfesten som kommer gå av stapeln nästa torsdag:

Än en gång, TACK! Och jag lovar, det kommer komma en update från lanseringsfesten också. Även fast då nog inte lär bära lika vackra kläder som på bilderna ovan.

Torn

Jag gillar att bygga torn. Det är kul. Särskilt roligt är det när man kan bygga högt, och ännu roligare när det sedan rasar. Som det här tornet till exempel. Det är kul.

Men sedan finns det ju andra torn man måste bygga ibland. Som det här till exempel. Varenda gång jag vill komma åt bra internet måste jag bygga ett torn som detta. Inte lika kul om det rasar. Sjukt jobbigt att skriva med, nu var jag tvungen att ställa mig upp för att orka fortsätta skriva på grund av mjölksyra i armarna.

Så såhär sitter jag alltså nu, med armarna högt uppe i vädret och tycker lite synd om mig själv för allt besvär jag måste gå igenom för att få lite internettid. Oh vad det är synd om mig.

Eller så kan vi se det såhär! Det är ju faktiskt skitbra armträning när man ändå är lat nog att bara sitta framför datorn. Det låter mycket bättre. Och dessutom tycker jag ju faktiskt att det är himla roligt att bygga torn. Så ja. Asbra grej med datortorn.

Tillbaka

Efter mer än tre veckor är vi nu tillbaka på Bussi, och vårt internet fungerar fortfarande, trodde det skulle ta slut för länge sedan. Vi har hunnit med fantastiskt mycket under dessa veckor, det känns som en evighet sedan vi lämnade ön.

Vi har bland annat:

• Varit i Rwanda
• Hälsat på ett projekt i Mbarara
• Jag har mjölkat en ko
• Bakat fem-minuters kola (lycka!)
• Gått på en introduction (Ugandisk förlovningsfest)
• Legat vid en pool
• Åkt upp till norra Uganda
• Varit på Erikshjälpens huvudkontor (där jag fick en hälsning från Fredrik Olsson, se där ja!)
• Legat många fler timmar vid en pool
• Varit på ett tryckeri
• Köpt tyger och besökt en skräddare
• Sprungit runt och shoppat second hand 
• Hälsat på hemma hos vår handledare

Och mycket mycket mer. Varenda liten sak har sin egen historia, vill ni veta mer får ni fråga när vi ses. För nu är jag snart hemma. Om exakt två veckor sitter jag hemma på min balkong just nu och frossar i jordgubbar. Fyra månader känns alldeles lagom länge att vara borta, jag ser fram emot att komma hem, men vill ändå inte åka härifrån. Men det är väl kanske så det borde kännas.

Så här såg jag ut min allra första dag i Uganda

Och så här ser jag ut idag. Färgen har ändrats i alla fall, även 
fast min finne i pannan får mig att se ut som en indier.

Norr

Som jag nämnt tidigare har skolan lov nu, så förra veckan spenderas uppe i norra Uganda där vi besökte IAS - International Aid Services. En fruktansvärt intensiv vecka med inte alltför mycket sömn, ordentliga vägar eller regelbundet matintag, men det var väldigt intressant och jag bär med mig mycket bara från de få dagar vi var där.

I måndags satte vi oss på en buss vid halv åtta och trodde att vi skulle lämna Kampala klockan åtta. Att man aldrig lär sig. Strax före nio rullade vi iväg i sakta mak för att undvika att köra på diverse fotgängare, bussar, bilar och allt annat som trängs på vägarna i detta land. Strax efter fem var vi framme, och det faktum att jag ändå kände att det var en rätt kort bussresa säger nog en del om hur mycket jag anpassat mig till kollektivtrafiken här.

Vi var i ett område som heter Pader, ett område där Kony varit alltför aktiv. Det ser väldigt annorlunda ut där uppe, man ser nästan bara hyddor överallt och även naturen är annorlunda. Vi hade förmånen att under våra tre dagar där bli väl omhändertagna av en man som tog oss runt och besökte olika borrborrningsprojekt de håller på med, tillsammans med en annan man som sprang runt och sökte efter vatten i timtal. Riktigt intressant, och kul att få möta dessa människor i byarna på nära håll, med behovet av hjälp så påtagligt.

I en by vi besökte var vattenhålet under all kritik. Alla byar vi besökte hade antingen långt till närmaste pump eller väldigt dåligt vatten att tillgå, men det här var något extremt. Vattnet var brunt, de delade vattenhål med djur, drack det utan att koka och den smala och snåriga vägen dit var ungefär två kilometer lång. Glädjen över en brunn med bra vatten, och dessutom nära, kanske ni kan tänka er.

 
Vi åkte hem tidigt i fredags morse, och när jag säger tidigt menar jag det verkligen. Vi trodde att vi skulle åka vid fem, men halv fem får jag ett samtal om att bussen är här, nu. Det var bara att slänga på sig lite kläder, packa ihop det sista, och skynda sig ut till bilen som skulle ta oss till bussen. Väl på bussen fick vi vänta i fyrtio minuter på fler passagare, och titt som tätt bestämde sig busschauffören för att tuta med något som kan vara den ljudligaste och mest irriterande tuta jag någonsin hört, för att väcka den eventuella medpassagerare som eventuellt fortfarande låg och sov.

Tio över fem åkte vi äntligen iväg. Jag var trött, satt lite obekvämt och hade precis blåst upp min nackkudde och förberedde mig för lite efterlängtad sömn. Ljuset släcktes i bussen, jag stängde mina ögon, för att fem sekunder senare inse att det nog inte kommer bli så mycket till sömn. Ur bussens högtalare strömmar hög, afrikansk musik, nästintill omöjlig att sova till. Texten gick "I love Africa".

Jo men visst.