Kramkalas

Att kramas är mysigt. Men inte att säga hej då. Det är en annan sak att säga hej då till människor när de åker, men nu när jag själv ska iväg känns det mycket jobbigare. För det här är helt självvalt, och på något sätt gör det att jag blir mer ledsen när jag tvingas ta avsked av fina fina människor.

Men jag är så vansinnigt tacksam! Och helt överväldigad av all kärlek som alla visar. Jag har tappat räkningen på hur många som sagt att de kommer att tänka på mig när jag är där borta, be för mig. Helt fantastiskt, och jag blir lika rörd varenda gång. Så tack kära ni som finns i mitt liv och bryr er om mig, jag önskar att ni kunde förstå hur lycklig ni gör mig.

Igår var det kramkalas, och idag fick jag förbön i min församling. Vilket välsignat liv jag har alltså.